Det är kväll, det är tyst. Båda mina barn sover tryggt och gott i sina sängar. Tystnaden skaver lite, så musiken spelar lite lågt i bakgrunden.

Jag sitter och tittar på bilder och återupplever i minnet det jag hittils gjort med mitt liv, ler åt härliga minnen, suckar åt dumma val, sjunker ihop lite av det man kunde gjort annorlunda och sträcker på mig för det jag lyckats med.

När jag var 14 år så hände något. Det var inte bara det att mitt tonårshumör skiftade och finnarna blev större. Min mage växte även och blev större. När jag fick reda på att en liten parvel som redan var 23 veckor gammal växte inuti mig så blev hela min värld annorlunda. Missförstå mig rätt - den både rasade och växte ihop på samma gång. Men hur jag än vred och vände på det hela så hade jag alltid känslan av att jag och den där lilla i min mage växte ihop, som två träd med samma rot. Vi, för det var och är fortfarande vi, skulle  klara av det tillsammans.

När jag fick upp Hugo på mitt bröst den där regniga, blåsiga oktoberdagen för 9 år sedan så visste jag att det här bandet, det helt annorlunda någonting annat jag någonsin känt.

Jag tänker tillbaka på alla uppförsbackar vi krånglat oss uppför & på alla dessa stunder som vi gått genom eld.

Jag minns så väl dom första stapplande stegen, hur den första tanden kikade fram, den första vurpan, första snöupplevelsen, första ordet.

När jag tittar på Hugo idag så ser jag mig själv. Det är som att se sig i en spegel i hans beteénde, hans sätt att röra sig, hans sätt att vara.. det är så jag själv var.

- - -

Jag tänker tillbaka på allt det där "första". Vad mycket jag har gjort i mitt 24-åriga liv, för så himla länge har jag inte levt egentligen. Jag minns grundskolan och ser tillbaka på det med en oerhörd värme i hjärtat. Jag skulle ge hemskt mycket för att få spendera en dag till i mellanstadiet.

Jag minns första kyssen, första riktiga kärleken och det första brustna hjärtat.

Jag älskar att minnas.. med värme.

- - -

Jag tror inte på att man "borde handlat annorlunda". Jag tror på att man lär sig av det som gått åt skogen.

Godmorgon.

Det har varit morgon länge för mig. Klockan ringde 6 och idag var suget att kliva upp på tok för litet! Kanske beror på att det är fredag. En efterlängtad fredag, iallafall för Hugo.

Den här veckan har faktiskt varit riktigt tråkig. Jag har varit hemma med en sjuk Pontus sedan i tisdags, förutom igår då Matthias var hemma från jobbet med honom då jag hade en viktig lektion att gå på. Det blir lite mycket nu i slutet i skolan & jag vill inte missa för mycket. Snart ska allt lämnas in & betygsättas och jag har då ingen lust alls att sitta över julen och dona. Nu hoppas jag att Pontus blir pigg & frisk tills på måndag - nästa vecka är knökfull med saker som ska göras! :)

Julen är på ingång. Trots att jag inte är något stort fan av detta pyntande så kom iallafall nya gardiner & stakarna i fönstret upp igårkväll, men det får räcka så tills några dagar innan jul då granen ska upp. Det blir faktiskt en myskänsla, men hundratals tomtar och småplock är inte min grej - det får min syster & mamma sköta om, dom som är juliga. Jag går i pappas spår & ser inte riktigt charmen ;)

Pontus somnade just om efter frukost och lite rännande. Jag förstår inte hur man kan ha så pass mycket energi när snoret rinner konstant & febern kan komma upp i över 40 grader? Det har varvat mellan allt från 38,5-40,6 dom här dagarna. Igår var han feberfri från morgonen till sena eftermiddagen, men just som vi skulle packa ihop oss och åka iväg till min moster då hennes man fyllde år, så visade tempen 40 grader igen! Så typiskt. Men vi löste det som så att Matthias var hemma med junior så ställde Angelica upp att köra mig och Hugo dit :)

Nä, dags att försöka få lite gjort medans lillplutt sover /