Jag är just nu ett vrak av känslor!

Ett vrak fylld av alla sorters känslor. Det är självklart bra, men det tar över mig på alla sätt och vis när alla känslor kommer samtidigt, eller när dom står på kö för att avlösa varandra.. alltihopa inom en kort period.

Jag hinner liksom inte med. Från att le och skratta, känna frid och fröjd och bara vara nöjd med tillvaron -

till att låta paniken komma, känna klumpen i halsen av gråt vara på väg ochatt inte riktigt ha någon kontroll över situationer.

Jag känner mig också åtsidosatt till stor del. Jag känner mig inte längre välkommen bland folk i min omgivning.

Mycket för att det ofta "krävs" alkohol för att umgås. Glöm inte bort att jag är gravid, inte rullstolsbunden och handikappad. Jag är fullt kapabel att gå på krogen, ha tjejkvällar & allt vad det innebär. Jag skippar bara alkoholen och spenderar kvällen med en cola i handen. Vad är det för skillnad? Blir mitt sällskap mindre värt utan alkohol?

Det händer mycket i min kropp för tillfället. Jag har aldrig varit med om detta tidigare! Inte i detta stadie. Jag har varit här förr, men inte medvetet. Min kropp har haft "en till kropp" i sig i 13 veckor nu. Kroppen ställs om, känslor blir mer framträdande och det är huller om buller i huvudet på mig. När jag väntade Hugo så fick jag min graviditet bekräftad när jag var i vecka 23. Jag "missade" första tiden och kunde lika gärna förväxla mina humörsvägningar med tonårshormoner. Jag var 14 år. 14 år!

Hugo fyller åtta år i år.

Han är inne i en ny test-period där han gärna testar mina gränser och vilka omvägar han kan ta för att få sin vilja igenom. Istället för att göra något som kan gå fort och enkelt, så prövar han och bråkar gärna en stund så att det tar fem gånger så lång tid, och han får en fem gånger så trött mamma, och han är fem gånger mer arg.

Många gånger så kan han charma sönder mig, vilja hjälpa mig med alla möjliga saker och kramas gärna mer än han brukar vilja. Idag när vi var på bio så var jag tvungen att snegla på honom ett flertal gånger och smeka honom på kinden.. för att han är min, för att han är så oerhört vacker och för att han äger mitt hjärta.

Sedan kommer trotsen, bråket och det eviga testandet. Något som gör mig till en tröttare mamma som ofta bryter ut i gråt.

Jag är medveten om hur min kropp är (eller inte är) just nu.

Jag önskar bara att min familj och mina vänner också förstår.

Detta är en period.

Mycket svammel.. men lite klarhet.

Godmorgon!

Söndag. Egentligen den bästa dagen på helgen! Tassa runt i morgonrock halva dagen, äta sen frukost, småpyssla och förbereda och planera inför den kommande veckan.

Idag blir det dock inget tassande i morgonrockarna halva dagen. Klockan 14.00 befinner vi oss i biosalongen för att kika på Mästerkatten tillsammans med Angelica och Emilia. Jag behöver verkligen komma ut ur denna lägenhet innan jag blir tokig! Det är grejer överallt! Kartonger, sopsäckar, damm, äckel.. vantrivs så in i norden här och är tacksam över att jag börjar praktiken imorgon! Hoppas på att jobba så många pass som möjligt nu fram tills flytten, så jag slipper vara hemma och se det här eländet. Usch!

Jag går bara omkring i ett konstant irriterat tillstånd när jag är hemma! Jag har fobi för stök & smutsäckel, och när det ser ut såhär hemma så kliar det i hela kroppen och jag mår dåligt. Försöker städa så gott det går men fan, det hjälper inte när det ser ut såhär.

Mindre än tre veckor kvar till flytt nu iallafall.. tack&lov.

Hoppas på att Matthias kan greja lite här hemma dom gånger jag jobbar kvällar.

Näe, nu ska jag slå igång en till kanna kaffe..