Jag tänkte försöka kladda ner Pontus förlossning här. Ska försöka få med allting. Så.. nu kör vi!

Onsdagen den 29/8 klockan 13.00 hade vi tid på förlossningen i Gävle för igångsättning då jag gått över tiden så pass länge och jag kände verkligen att "nu orkar jag inte mera!" Så jag skulle alltså sättas igång.

Hela förmiddagen kändes så konstig. Jag hade ju förberett mig på att behöva tokåka in till förlossningen med hemska smärtor och gå omkring hemma och klocka värkar. Nu blev det helt annorlunda och jag kände mig besviken och "blåst" på hela upplevelsen! Men men, jag fick ju uppleva det en gång iallafall & nu var jag bara såå trött på tjockmagen att det spelade ingen roll hur, men bort skulle den & ut skulle bebis!

Vi åkte till max för att käka litegrann innan vi skulle befinna oss på sjukhuset.

Klockan 13.00 var vi där. Fick lägga mig på en säng, barnmorskan gjorde ett ultraljud för att kolla fostervatten och dyligt. Allt såg fint ut. Sedan gjorde hon en undersökning för att känna om jag hade öppnat mig något, för att sedan kunna besluta vilket sätt jag skulle sättas igång på. Vid det här tillfället är jag inställd på att förlossningen skulle ta 1-2 dygn, då det är vad jag har hört att en igångsättningsförlossning kunde ta, så när barnmorskan sa "Ojdå! Du är öppen tre centimeter" så kände jag bara lättnad! Vi fick här välja om vi ville åka hem och låta förlossningen börja av sig själv då hon trodde att det ändå skulle sätta igång av sig själv inom det närmsta dygnet, eller om vi ville att dom skulle ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. Vi valde det sista - ta hål på hinnorna.

Vi fick ett förlossningsrum & jag fick byta om till extremt sexiga kläder! Landstinget skjorta & nättrosor med värsting binda modell XXL!

Fick lite info om vad som skulle hända, träffa barnmorskor & sköterskor som skulle jobba den kvällen och fick installera oss litegrann. Sedan satte dom ett CTG på magen för att kunna höra barnets hjärta och kunna läsa av mina värkar. Från en början så såg man på skärmen att jag hade små värkar men jag kände ingenting, som Matthias gång på gång upplyste mig om. "Nu har du en värk!" ;)

Låg med CTG en timme ca, och sedan kom dom in och skulle ta hål på hinnan. Sagt och gjort, och vattnet forsade ut. Äckelkänsla då det kändes som att jag kissade på mig & att det aldrig slutade.

Ungefär en timme efter att dom tagit hål på hinnorna så började jag att känna av mina värkar. Jag andades igenom dom så länge jag klarade mig på bara andning, någonting som inte höll särskillt länge! Matthias gick iväg ner till kiosken vid 17.30-tiden för att handla, och när han var borta så kände jag att det inte skulle gå längre, så jag bad om lustgas. Till en början hjälpte det inte särskilt mycket, så dom höjde effekten och då gick det skapligt bra! Låg och andades genom masken & allting runtomkring blev lite "luddigt" för mig. För första gången sedan November så fick jag känna på en riktig fylla. Haha! Det snurrade på ganska bra där. Skön & skum känsla då lustgasen inte alls fungerade när jag födde Hugo.

Efter ett tag så ville dom att jag skulle försöka kissa i ett bäcken! Jävligt roligt! "Full" som en kastrull, och där skulle man sätta sig på.. ja, just en kastrull, för att kissa! Vad fel det kändes att sitta i sängen och kissa! Men jag var tvungen eftersom att det började göra så pass ont att jag ville ha EDA (ryggbedövning) och behövde då vara nykissad! Så jag slängde ut barnmorskor, sköterskor och Matthias ur rummet och satte mig där & kissade.

När kisseriet var färdigt så kom narkosläkaren och la bedövningen. Den gav ingen effekt alls! Så efter 20 minuter kom han tillbaka och stack mig på nytt, och tydligen så kom han åt ett blodkärl då Matthias ansiktsuttryck visade att något inte var OK. Blodet hade tydligen "pumpat" ut ur ryggen på mig & Matthias tyckte att det var äckligt. Hähä!

Denna gången gav EDA'n effekt och värkarna blev hanterbara igen. Skönt att få slappna av litegrann och kunna andas mig igenom värkarna på egen hand utan att behöva lustgas masken.

Sen.. efter någon timme.. så började det trycka på! Sakta men säkert. Det tröck, men jag kände inte att jag behövde krysta riktigt direkt. Det var en konstig känsla, faktiskt. Jag minns att jag tänkte att jag inte alls kände igen känslan av krystvärkar. Det kändes helt annorlunda när jag födde Hugo! Men alla förlossningar är väl olika, så jag körde på. Krystvärkarna körde igång rejält och jag krystade för kung och fosterland! Skrek några gånger efter mamma & vips - där var han ute!

 
En liten pojke, en liten Pontus Sebastian Riihimäki valde att kika ut till oss klockan 22.27 den 29/8!

En grabb på 3916 gran och 49 cm lång.

Lyckan var total när jag såg att det var en till liten pojke, som jag önskat så innerligt!

Matthias klippte navelsträngen, och sedan skulle moderkakan ut, och den kom inte direkt. Så dom fick klämma och dona på magen så den släppte. Och ont gjorde det! Ut kom den, tydligen såg den väldigt "fin" ut. Äckel.

Vi fikade, myste och sov kvar en natt och åkte sedan hem efter lunch dagen efter när läkaren gjort en besiktning av lilleman & vi fått godkänt att fara hemåt.

Matthias var ett sånt enormt underbart stöd för mig! Han fanns där hela tiden, höll mig i handen, sa hur duktig jag var och gjorde allting han kunde för att jag skulle må bra. Han var min hjälte och helt fantastisk! Utan honom hade jag aldrig klarat det där - han pushade mig och var helt enkelt underbar!!

Min älskade man.

Förlossningen var även den här gången en sån otroligt häftig upplevelse. Fantastiska barnmorskor och sköterskor hade vi också, som jag hela tiden kände mig trygg med. Allting gick verkligen jättebra!